The European Court of Justice on arbitration regarding investment protection agreements

The European Court of Justice on arbitration regarding investment protection agreements

EU-domstolen (EUD) slår i en dom fast att skiljeklausulen i ett investeringsskyddsavtal mellan Nederländerna och Slovakien kan innebära att tvister avseende EU-rätt undandras från det system som ska garantera unionsrättens genomslag. Därmed finner domstolen att det inte finns något skydd för att EU-rätten upprätthålls vid lösningen av tvister enligt avtalet. Detta innebär att skiljeklausulen är oförenlig med principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna, och undergräver unionsrättens autonomi.

Bakgrund till tvisten

1991 ingår Nederländerna och dåvarande Tjeckoslovakien ett investeringsskyddsavtal.

Syftet med avtalet är att förenkla för investerare från endera avtalsstaten som gör investeringar i den andra. Avtalet innehåller vidare en klausul som stadgar att eventuella tvister ska avgöras av skiljedomstol. När Tjeckoslovakien sedan splittras övertas de rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet av Slovakien. Både Slovakien och Nederländerna går senare med i EU. År 2004 beslutar Slovakien att öppna upp den nationella marknaden för inhemska och utländska tillhandahållare av privata sjukförsäkringar. Beslutet föranleder ett nederländskt företag som sysslar med sjukförsäkringar, Achmea, att öppna ett dotterbolag i Slovakien. Slovakien genomför sedermera en delvis upphävning av avregleringen år 2006, vilket bland annat resulterar i ett förbud mot utdelning av vinster från privata sjukförsäkringar. Upphävningen av avregleringen kommer senare att avvecklas av Slovakiens författningsdomstol.

Achmea har lidit ekonomisk skada – väcker talan för brott mot investeringsskyddsavtalet

Achmea har emellertid hunnit lida avsevärd ekonomisk skada av förbudet mot vinstutdelning och menar att upphävningen av avregleringen stridit mot investeringsskyddsavtalet. Bolaget inleder därför en tvist mot Slovakien i tysk skiljedomstol i enlighet med skiljeklausulen i avtalet. Skiljenämnden finner att Slovakien gjort sig skyldiga till avtalsbrott som skadat Achmea ekonomiskt och utdömer därför skadestånd om 22,1 miljoner euro. Slovakien har emellertid vissa betänkligheter angående avgörandets förenlighet med unionsrätten som man framför i ordinarie tysk domstol. Slovakien anför att skiljeklausulen innebär att frågor som kan komma att handla om EU-rätt avgörs genom skiljedom. Enligt Slovakien är skiljedomstolar, till skillnad från ordinarie nationella domstolar, inte är en del av det större system som ska garantera EU-rättens autonomi och medlemsstaternas förtroende gentemot varandra. Man hävdar därmed att skiljeklausulen strider mot unionsrätten. Ärendet når Tysklands högsta domstol som väljer att hänskjuta Slovakiens invändningar till EUD för förhandsavgörande i enlighet med art. 267 i Fördraget om EU-rättens funktionssätt (FEUF). Att EUD meddelar förhandsavgörande innebär att vissa frågor som ställts av domstol i en medlemsstat besvaras utan att själva målet avgörs. Det är sedan upp till domstolen som hänskjutit frågorna att se till att målet avgörs i enlighet med EU-domstolens svar.

Tvist avseende avtalet kan leda till tolkning och tillämpning av EU-rätt

EUD ser inledningsvis till utformningen av skiljedomsklausulen. Klausulen stadgar bland annat att skiljedomstolen vid en prövning har att avgöra huruvida avtalet har åsidosatts; det är alltså inte i första hand unionsrättsliga frågor som ska prövas. Avtalet stadgar emellertid även att skiljedomstolen i sin bedömning ska beakta gällande lag i den berörda avtalsslutande staten och eventuella relevanta avtal mellan de avtalsslutande parterna. EUD poängterar att att unionens medlemsstater har en skyldighet att tillämpa sina nationella rättsordningar i enlighet med unionsrätten. Domstolen anför även att EU-rätten bygger på den grundläggande premissen att samtliga medlemsstater delar en rad gemensamma värden, och att dessa värden respekteras av samtliga fördragsslutande stater. EUD finner därför att unionsrätten är att se som gällande lag i samtliga medlemsstater, och som en rätt vilken härrör från ett internationellt avtal mellan medlemsländerna. Därmed konstaterar domstolen att en skiljedomstol, vid avgörandet av en tvist enligt avtalet, kan komma att tolka och tillämpa EU-rätt.

Skiljedomstolar ingår inte i unionens system – inget säkerställande av EU-rättens verkan

Nästa fråga som prövas är om en skiljedomstol kan anses vara en domstol i en medlemsstat som ingår i unionens domstolssystem i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Om skiljedomstolen ska anses omfattas av artikel 267 innebär det nämligen, enligt EU-domstolen, att dess avgöranden omfattas av en ordning som ska säkerställa att unionens bestämmelser får full verkan. Man konstaterar att skiljedomstolen inte utgör en del av domstolssystemet i vare sig Nederländerna eller Slovakien, utan att det i stället rör sig om en nämnd som utsetts endast för en enskild tvist. Rätten gör en jämförelse med Beneluxdomstolen, vilken är en för flera länder gemensam domstol med möjlighet att begära förhandsavgöranden avseende EU-rättsliga frågor. Syftet med Beneluxdomstolen är emellertid fastställande av Beneluxländernas gemensamma rättsregler. Det är enligt EUD en avgörande skillnad sett till den i målet aktuella skiljenämnden som inte har någon sådan anslutning till medlemsstaternas rättsliga system. Detta innebär enligt rätten att förevarande skiljedomstol inte omfattas av artikel 267.

Skiljeklausulen är oförenlig med principen om lojalt samarbete och undergräver unionsrättens autonomi

Domstolen konstaterar vidare att EU-rättslig praxis, för att garantera skiljeförfarandens effektivitet, förespråkar en begränsad prövning av skiljedomar. Dock anser EUD att den aktuella skiljedomen skiljer sig från en kommersiell sådan. Denna skillnad ligger enligt rätten i att en kommersiell skiljedom har sitt ursprung i den gemensamma partsviljan. I förevarande fall menar man i stället att de avtalsslutande parterna, i och med skiljeklausulen, samtyckt till att undandra tvister som kan avse tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten från sina nationella domstolars behörighet. Därmed menar domstolen att tvister hålls undan från det system av rättsmedel som EU-länderna, enligt art. 19.1 i Fördraget om EU, är skyldiga att inrätta på områden som omfattas av unionsrätten. Det finns därmed ingen garanti för att de avtalsslutande staterna uppfyller sin skyldighet att lösa tvister avseende unionsrätten i enlighet med fördragen, vilken stadgas i art. 344 FEUF.

Sett till det ovanstående finner EUD den restriktivitet som gäller vid kontroll av kommersiella skiljeförfaranden inte behöver iakttas avseende den aktuella skiljedomen. Vid en samlad bedömning av tolkningsfrågorna anser rätten att avtalsparterna genom att ingå avtalet har upprättat en mekanism för att lösa tvister som inte ger någon garanti för att unionsrättens fulla verkan säkerställs. EUD finner därmed att skiljeklausulen i investeringsskyddsavtalet är ägnad att ifrågasätta både principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och bibehållandet av den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom EU-fördragen. Skiljeklausulen bedöms därmed vara oförenlig med den unionsrättsliga principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna, och som undergrävande av unionsrättens autonomi. Detta innebär att den omtvistade klausulen strider mot art. 267 och 344 F

The Court of Justice of the European Union (EUD) states in a judgment that the arbitration clause in an investment protection agreement between the Netherlands and Slovakia may mean that disputes regarding EU law are removed from the system that is supposed to guarantee the impact of Union law. Thus, the court finds that there is no protection for EU law to be upheld in the resolution of disputes according to the agreement. This means that the arbitration clause is incompatible with the principle of loyal cooperation between Member States, and undermines the autonomy of Union law.

Background to the dispute

In 1991, the Netherlands and former Czechoslovakia entered into an investment protection agreement.

The purpose of the agreement is to make it easier for investors from either contracting state to make investments in the other. The agreement also contains a clause that stipulates that any disputes must be settled by arbitration. When Czechoslovakia then splits, the rights and obligations arising from the agreement are taken over by Slovakia. Both Slovakia and the Netherlands later join the EU. In 2004, Slovakia decides to open up the national market to domestic and foreign providers of private health insurance. The decision prompts a Dutch health insurance company, Achmea, to open a subsidiary in Slovakia. Slovakia subsequently implemented a partial suspension of deregulation in 2006, which among other things resulted in a ban on the distribution of profits from private health insurance. The suspension of deregulation will later be wound down by Slovakia’s Constitutional Court.

Achmea has suffered financial damage – sues for breach of investment protection agreement

Achmea has, however, suffered considerable financial damage from the ban on profit distribution and believes that the suspension of the deregulation contravened the investment protection agreement. The company therefore initiates a dispute against Slovakia in a German arbitration court in accordance with the arbitration clause in the agreement. The arbitration board finds that Slovakia has committed a breach of contract that has damaged Achmea financially and therefore awards damages of 22.1 million euros. However, Slovakia has some concerns regarding the compatibility of the ruling with Union law which is presented in the ordinary German court. Slovakia states that the arbitration clause means that questions that may concern EU law are decided by arbitration. According to Slovakia, arbitration courts, unlike ordinary national courts, are not part of the larger system that is supposed to guarantee the autonomy of EU law and the trust of the member states towards each other. It is thus claimed that the arbitration clause is contrary to Union law. The case reaches the German Supreme Court, which chooses to refer Slovakia’s objections to the EUD for a preliminary ruling in accordance with Art. 267 of the Treaty on the Functioning of EU Law (TFEU). The fact that the EUD issues a preliminary ruling means that certain questions asked by a court in a Member State are answered without the case itself being decided. It is then up to the court that referred the questions to ensure that the case is decided in accordance with the ECJ’s answer.

Disputes regarding the agreement may lead to the interpretation and application of EU law

EUD initially looks at the design of the arbitration clause. The clause stipulates, among other things, that the arbitral tribunal has to determine in an examination whether the agreement has been breached; it is therefore not primarily issues of Union law that are to be examined. However, the agreement also stipulates that in its assessment the arbitral tribunal must take into account the law in force in the contracting state concerned and any relevant agreements between the contracting parties. EUD points out that the member states of the Union have an obligation to apply their national legal systems in accordance with Union law. The Court also states that EU law is based on the basic premise that all member states share a number of common values, and that these values ​​are respected by all treaty states. EUD therefore finds that Union law is to be seen as valid law in all member states, and as a right which derives from an international agreement between the member states. The court thus states that an arbitration court, when deciding a dispute according to the agreement, may interpret and apply EU law.

Arbitration courts are not part of the Union’s system – no guarantee of the effectiveness of EU law

The next question to be examined is whether an arbitral tribunal can be considered a court of a Member State which forms part of the judicial system of the Union within the meaning of Article 267 TFEU. If the arbitral tribunal is to be considered covered by Article 267, it means, according to the European Court of Justice, that its rulings are covered by a system that must ensure that the Union’s provisions take full effect. It is noted that the arbitral tribunal is not part of the court system in either the Netherlands or Slovakia, but that it is instead a board appointed only for a single dispute. The court makes a comparison with the Benelux Court, which is a common court for several countries with the possibility of requesting preliminary rulings regarding EU legal issues. However, the purpose of the Benelux Court is to determine the common legal rules of the Benelux countries. According to the EUD, this is a decisive difference compared to the arbitration board in question in the case, which has no such connection to the Member States’ legal systems. According to the law, this means that this arbitration court is not covered by Article 267.

The arbitration clause is incompatible with the principle of sincere cooperation and undermines the autonomy of Union law

The Court further notes that EU legal practice, in order to guarantee the efficiency of arbitration, advocates a limited review of arbitration awards. However, EUD considers that the current arbitration differs from a commercial one. According to the law, this difference lies in the fact that a commercial arbitration has its origin in the common will of the parties. In the present case, it is meant instead that the contracting parties, with the arbitration clause, have agreed to exclude disputes that may concern the application or interpretation of Union law from the jurisdiction of their national courts. By this, the court means that disputes are kept away from the system of legal remedies that the EU countries, according to art. 19.1 of the Treaty on EU, are obliged to establish in areas covered by Union law. There is thus no guarantee that the contracting states fulfill their obligation to resolve disputes regarding Union law in accordance with the treaties, which is stipulated in art. 344 TFEU.

In view of the above, the EUD finds that the restrictiveness that applies to the control of commercial arbitration procedures does not need to be observed with regard to the arbitration in question. In an overall assessment of the interpretative questions, the court considers that by entering into the agreement, the contracting parties have established a mechanism for resolving disputes which does not provide any guarantee that the full effect of Union law is ensured. The EUD thus finds that the arbitration clause in the investment protection agreement is apt to call into question both the principle of mutual trust between member states and the maintenance of the specific nature of the legal order established by the EU treaties.The arbitration clause is thus judged to be incompatible with the EU law principle of loyal cooperation between member states, and as undermining the autonomy of EU law. This means that the disputed clause contravenes Art. 267 and 344 TFEU.

UF.