EU-domstolen om skiljedom avseende investeringsskyddsavtal

EU-domstolen om skiljedom avseende investeringsskyddsavtal

EU-domstolen (EUD) slår i en dom fast att skiljeklausulen i ett investeringsskyddsavtal mellan Nederländerna och Slovakien kan innebära att tvister avseende EU-rätt undandras från det system som ska garantera unionsrättens genomslag. Därmed finner domstolen att det inte finns något skydd för att EU-rätten upprätthålls vid lösningen av tvister enligt avtalet. Detta innebär att skiljeklausulen är oförenlig med principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna, och undergräver unionsrättens autonomi.

Bakgrund till tvisten

1991 ingår Nederländerna och dåvarande Tjeckoslovakien ett investeringsskyddsavtal.

Syftet med avtalet är att förenkla för investerare från endera avtalsstaten som gör investeringar i den andra. Avtalet innehåller vidare en klausul som stadgar att eventuella tvister ska avgöras av skiljedomstol. När Tjeckoslovakien sedan splittras övertas de rättigheter och skyldigheter som följer av avtalet av Slovakien. Både Slovakien och Nederländerna går senare med i EU. År 2004 beslutar Slovakien att öppna upp den nationella marknaden för inhemska och utländska tillhandahållare av privata sjukförsäkringar. Beslutet föranleder ett nederländskt företag som sysslar med sjukförsäkringar, Achmea, att öppna ett dotterbolag i Slovakien. Slovakien genomför sedermera en delvis upphävning av avregleringen år 2006, vilket bland annat resulterar i ett förbud mot utdelning av vinster från privata sjukförsäkringar. Upphävningen av avregleringen kommer senare att avvecklas av Slovakiens författningsdomstol.

Achmea har lidit ekonomisk skada – väcker talan för brott mot investeringsskyddsavtalet

Achmea har emellertid hunnit lida avsevärd ekonomisk skada av förbudet mot vinstutdelning och menar att upphävningen av avregleringen stridit mot investeringsskyddsavtalet. Bolaget inleder därför en tvist mot Slovakien i tysk skiljedomstol i enlighet med skiljeklausulen i avtalet. Skiljenämnden finner att Slovakien gjort sig skyldiga till avtalsbrott som skadat Achmea ekonomiskt och utdömer därför skadestånd om 22,1 miljoner euro. Slovakien har emellertid vissa betänkligheter angående avgörandets förenlighet med unionsrätten som man framför i ordinarie tysk domstol. Slovakien anför att skiljeklausulen innebär att frågor som kan komma att handla om EU-rätt avgörs genom skiljedom. Enligt Slovakien är skiljedomstolar, till skillnad från ordinarie nationella domstolar, inte är en del av det större system som ska garantera EU-rättens autonomi och medlemsstaternas förtroende gentemot varandra. Man hävdar därmed att skiljeklausulen strider mot unionsrätten. Ärendet når Tysklands högsta domstol som väljer att hänskjuta Slovakiens invändningar till EUD för förhandsavgörande i enlighet med art. 267 i Fördraget om EU-rättens funktionssätt (FEUF). Att EUD meddelar förhandsavgörande innebär att vissa frågor som ställts av domstol i en medlemsstat besvaras utan att själva målet avgörs. Det är sedan upp till domstolen som hänskjutit frågorna att se till att målet avgörs i enlighet med EU-domstolens svar.

Tvist avseende avtalet kan leda till tolkning och tillämpning av EU-rätt

EUD ser inledningsvis till utformningen av skiljedomsklausulen. Klausulen stadgar bland annat att skiljedomstolen vid en prövning har att avgöra huruvida avtalet har åsidosatts; det är alltså inte i första hand unionsrättsliga frågor som ska prövas. Avtalet stadgar emellertid även att skiljedomstolen i sin bedömning ska beakta gällande lag i den berörda avtalsslutande staten och eventuella relevanta avtal mellan de avtalsslutande parterna. EUD poängterar att att unionens medlemsstater har en skyldighet att tillämpa sina nationella rättsordningar i enlighet med unionsrätten. Domstolen anför även att EU-rätten bygger på den grundläggande premissen att samtliga medlemsstater delar en rad gemensamma värden, och att dessa värden respekteras av samtliga fördragsslutande stater. EUD finner därför att unionsrätten är att se som gällande lag i samtliga medlemsstater, och som en rätt vilken härrör från ett internationellt avtal mellan medlemsländerna. Därmed konstaterar domstolen att en skiljedomstol, vid avgörandet av en tvist enligt avtalet, kan komma att tolka och tillämpa EU-rätt.

Skiljedomstolar ingår inte i unionens system – inget säkerställande av EU-rättens verkan

Nästa fråga som prövas är om en skiljedomstol kan anses vara en domstol i en medlemsstat som ingår i unionens domstolssystem i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Om skiljedomstolen ska anses omfattas av artikel 267 innebär det nämligen, enligt EU-domstolen, att dess avgöranden omfattas av en ordning som ska säkerställa att unionens bestämmelser får full verkan. Man konstaterar att skiljedomstolen inte utgör en del av domstolssystemet i vare sig Nederländerna eller Slovakien, utan att det i stället rör sig om en nämnd som utsetts endast för en enskild tvist. Rätten gör en jämförelse med Beneluxdomstolen, vilken är en för flera länder gemensam domstol med möjlighet att begära förhandsavgöranden avseende EU-rättsliga frågor. Syftet med Beneluxdomstolen är emellertid fastställande av Beneluxländernas gemensamma rättsregler. Det är enligt EUD en avgörande skillnad sett till den i målet aktuella skiljenämnden som inte har någon sådan anslutning till medlemsstaternas rättsliga system. Detta innebär enligt rätten att förevarande skiljedomstol inte omfattas av artikel 267.

Skiljeklausulen är oförenlig med principen om lojalt samarbete och undergräver unionsrättens autonomi

Domstolen konstaterar vidare att EU-rättslig praxis, för att garantera skiljeförfarandens effektivitet, förespråkar en begränsad prövning av skiljedomar. Dock anser EUD att den aktuella skiljedomen skiljer sig från en kommersiell sådan. Denna skillnad ligger enligt rätten i att en kommersiell skiljedom har sitt ursprung i den gemensamma partsviljan. I förevarande fall menar man i stället att de avtalsslutande parterna, i och med skiljeklausulen, samtyckt till att undandra tvister som kan avse tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten från sina nationella domstolars behörighet. Därmed menar domstolen att tvister hålls undan från det system av rättsmedel som EU-länderna, enligt art. 19.1 i Fördraget om EU, är skyldiga att inrätta på områden som omfattas av unionsrätten. Det finns därmed ingen garanti för att de avtalsslutande staterna uppfyller sin skyldighet att lösa tvister avseende unionsrätten i enlighet med fördragen, vilken stadgas i art. 344 FEUF.

Sett till det ovanstående finner EUD den restriktivitet som gäller vid kontroll av kommersiella skiljeförfaranden inte behöver iakttas avseende den aktuella skiljedomen. Vid en samlad bedömning av tolkningsfrågorna anser rätten att avtalsparterna genom att ingå avtalet har upprättat en mekanism för att lösa tvister som inte ger någon garanti för att unionsrättens fulla verkan säkerställs. EUD finner därmed att skiljeklausulen i investeringsskyddsavtalet är ägnad att ifrågasätta både principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och bibehållandet av den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom EU-fördragen. Skiljeklausulen bedöms därmed vara oförenlig med den unionsrättsliga principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna, och som undergrävande av unionsrättens autonomi. Detta innebär att den omtvistade klausulen strider mot art. 267 och 344 FEUF.