Personligt betalningsansvar hos styrelseledamot för rättegångskostnader
Personligt betalningsansvar hos styrelseledamot för rättegångskostnader
Å.B. var ensam styrelseledamot för två bolag: Bofabriken AB (Bofabriken) och Bofabriken Förvaltnings AB (förvaltningsbolaget). Båda företagen hade ett muntligt avtal med Mjöbäcks Entreprenad AB (Mjöbäcks) i ett projekt gällande ny- och ombildning av bostadsrätter. Det visade sig senare att både Bofabriken och förvaltningsbolaget hade fått intäkter från försäljningar år 2010 och 2011 utan att betala Mjöbäcks enligt avtal. Mjöbäcks väckte först talan mot Bofabriken och vann i Tingsrätten (TR) mars 2014, men kort efter att domen meddelats försattes Bofabriken i konkurs. Mjöbäcks väckte sedan talan mot förvaltningsbolaget i TR. Domen avgjordes genom förlikning maj 2014 och parterna kom överens om en förfalloklausul innebärande att förvaltningsbolaget skulle betala Mjöbäcks en betydligt större summa än den ursprungliga skulden om betalningen inte erlades i tid. Skulden förföll och förvaltningsbolaget blev därmed betalningsskyldigt i enlighet med ovan nämnda klausul. Även förvaltningsbolaget försattes emellertid i konkurs innan skulden betalades.
Mjöbäcks väckte därför talan mot Å.B. och yrkade att han i egenskap av styrelseledamot skulle bli personligt betalningsansvarig för båda företagens skulder enligt de så kallade kapitalbristreglerna i 25 kap aktiebolagslagen (ABL). Om Å.B. insett att det förelegat kritisk kapitalbrist (25 kap 13 § ABL) för något av bolagen utan att vidta de åtgärder som påbjuds enligt kapitalbristreglerna hade det nämligen inletts en medansvarsperiod (25 kap 18 § ABL), innebärande att han blev personligt betalningsansvarig för alla skulder som bolaget i fråga ådragit sig efter att perioden inträdde. Ett sådant medansvar hade bland annat kunnat upphöra genom att bolaget på stämma presenterade en kontrollbalansräkning som visade att kritisk kapitalbrist inte förelåg, eller i och med konkurs.
Tingsrätten
Den första frågan TR prövade var om Å.B. hade personligt betalningsansvar för Bofabrikens skuld. Av bolagets revisionsberättelse framgick bland annat att det borde varit på obestånd sedan den 31 december 2013. Genom detta drog domstolen slutsatsen att Å.B. borde insett att det förelåg risk för kritisk kapitalbrist senast januari 2014 då han undertecknade årsredovisningen för räkenskapsåret 2012 och tog del av revisionsberättelsen. Vad som däremot inte ansågs tillräckligt styrkt var att det förelåg kritisk kapitalbrist för bolaget januari 2014 när de var skyldiga att upprätta en kontrollbalansräkning. Därmed fann TR att det inte uppstått något personligt betalningsansvar för Å.B., och att han då inte heller kunde hållas ansvarig för Bofabrikens skuld.
Vidare prövade domstolen om Å.B. var ansvarig för förvaltningsbolagets skuld. Å.B. undertecknade år 2012 en kontrollbalansräkning för bolaget. Eftersom kritisk kapitalbrist då förelegat var Å.B. skyldig att agera i enlighet med kapitalbristreglerna. Domstolen såg det inte som styrkt att han följt reglerna och bedömde därför att en medansvarsperiod inletts vid undertecknandet av kontrollbalansräkningen, och fortsatt löpa till bolagets konkurs. Nästa fråga var om bolaget ådragit sig skulden under perioden för Å.B:s medansvar, och man behövde därför fastställa tidpunkten för fordringens uppkomst. TR inledde med att en fordran grundad på avtal vanligtvis uppstått samtidigt som avtalet. I förevarande fall hade parterna dock kommit överens via förlikning. Det menade domstolen innebar att fordringen omgestaltats eller omskapats, och därmed vilade på ny rättslig grund. Den bedömningen grundades delvis på att avtalet parterna emellan varit muntligt, vilket gjorde det var svårt att utröna exakt vad som överenskommits. Därför fann TR att den aktuella fordringen uppkommit i och med förlikningsdomen, vilket var under medansvarsperioden. Å.B. var därför att se som personligt ansvarig för företagets skuld
Hovrätten
Till att börja med konstaterade Hovrätten (HovR) att man höll med om TR:s bedömning gällande när Å.G:s medansvarsperiod för Bofabriken inträtt. Däremot var man av en annan uppfattning i frågan huruvida Å.G. var personligt betalningsansvarig för skulden. Domstolen fann nämligen att bevisningen i målet tydligt indikerade att det förelåg kritisk kapitalbrist när företagets skyldighet att upprätta kontrollbalansräkningen uppkom, men att ingenting pekade på motsatsen. Därmed leddes domstolen till slutsatsen att kritisk kapitalbrist skulle anses ha förelegat, och att en medansvarsperiod löpt från Å.G:s undertecknande av årsredovisningen 2014 fram till bolagets konkurs. Enligt HovR uppstod emellertid fordringen vid försäljningen av bostadsrätterna, och eftersom det inte var under medansvarsperioden kunde Å.B. inte heller hållas personligt betalningsansvarig. Kvar att pröva var om Å.G. var ansvarig att betala för rättegångskostnaderna från domen 2014. Enligt HovR:s bedömning skulle förpliktelsen att betala för rättegången anses ha upparbetats i takt med rättegångskostnaderna. Å.B. var alltså personligt ansvarig för den skuld som uppkommit under medansvarsperioden, men inte mer än så. Eftersom majoriteten av rättegångskostnaderna inte bedömdes ha upparbetats under den perioden sågs Å.B. som betalningsansvarig för en fjärdedel.
Gällande förvaltningsbolaget anslöt sig HovR till TR:s bedömning om att Å.G. varit personligt betalningsansvarig, samt under vilken period medansvarsperioden löpt. Nästa fråga var om företagets skuld till Mjöbäcks uppkommit under perioden för Å.G:s medansvar. Till skillnad från TR såg man det inte som uppenbart att förlikningsdomen inneburit att fordringen kommit att vila på en ny rättslig grund, trots att det ursprungliga avtalsinnehållet inte kunde bestämmas med någon vidare säkerhet. Istället fann HovR att fordringen skulle anses ha uppstått i och med försäljningen av bostadsrätterna. Bedömningen berodde delvis på att en annan utgång hade inneburit ett alltför långtgående ansvar för Å.B. som ledamot, och att domen i sig inte inneburit något nytt risktagande för Mjöbäck som borgenär. Å.B. kunde alltså inte hållas ansvarig för förvaltningsbolagets skuld till följd av förfalloklaulsulen.
Högsta domstolen
Högsta domstolens (HD) prövning gäller endast tidpunkten för uppkomsten av Bofabrikens skuld gällande Mjöbäcks rättegångskostnader, HovR:s dom står sig alltså i övrigt. HD konstaterar inledningsvis att det inte finns någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit (NJA 2009 s. 291). Vidare uttalas att gällande fordringars uppkomst är syftet med det regelverk som tillämpas av stor vikt. I förevarande fall innebär det, enligt HD, att borgenärsintresset ska tillmätas extra betydelse. Vidare anförs att huvudregeln vid tvistemål är att den förlorande parten står för den vinnande partens kostnader, vilket innebär att fordran uppstår när domen avgörs. Domstolen ser emellertid inte det som lämpligt när det gäller ledamöters medansvar eftersom det leder till en frikoppling från borgenärers riskexponering under medansvarsperioden. En alternativ lösning som domstolen diskuterar är att plikten att ersätta rättegångskostnader ska anses uppkomma samtidigt som huvudfordran. Inte heller då bedöms emellertid kopplingen mellan ledamöters betalningsansvar och borgenärers risk som tydlig.
HD kommer slutligen fram till att lösningen som stämmer bäst överens med bestämmelsens syfte är att förpliktelsen ska anses uppstå successivt i takt med borgenärens rättegångskostnader. Eftersom fordran då uppkommer samtidigt som den kostnad som ska ersättas, anser domstolen att det skapar en tydlig koppling mellan ledamöters betalningsansvar och borgenärers exponering för risk. Styrelseledamöter som inte följer kapitalbristreglerna i ABL riskerar alltså att bli betalningsskyldiga för samtliga rättegångskostnader som borgenären upparbetar under medansvarsperioden, men ingenting därutöver. HovR:s beslut om vilken ersättning Å.B. ska betala Mjöbäck för rättegångskostnaderna från 2014 står därmed fast.