Vilken ersättning ska utgå för lagring av datorprogram efter licenstid?
Vilken ersättning ska utgå för lagring av datorprogram efter licenstid?
Bakgrund
Ett företag ingick två avtal med Malmö stad (staden), ett huvudavtal och ett support- och underhållsavtal. Innehållet i huvudavtalet berörde som minst nyttjanderätten till ett datorprogram som var framtaget av företaget för stadens räkning. Support- och underhållsavtalet gällde datorprogrammet i fråga. Avtalen sades upp av företaget för att upphöra den 31 december 2013.
Staden fortsatte dock använda programmet, trots uppsägningen. Företaget såg den fortsatta användningen som olovlig och väckte därför talan mot staden för brott mot Upphovsrättslagen (URL). Staden genmälde med en fastställandetalan eftersom de ansåg sig ha förvärvat antingen förfoganderätten (alltså både upphovs- och nyttjanderätten) eller i vart fall en tidsobegränsad nyttjanderätt till programmet i och med huvudavtalet.
Tingsrätten
Till att börja med prövade Tingsrätten (TR) vilken slags rätt till programmet staden hade förvärvat. Det konstaterades inledningsvis att programmet i fråga hade verkshöjd och därmed omfattades av skyddet för datorprogram i URL. Enligt reglerna i upphovsrättslagen tillfaller upphovsrätten för datorprogram skapade under anställningsförhållanden arbetsgivaren, en beställare kan enbart förvärva sådan rätt genom uttryckliga eller underförstådda avtal. Domstolen konstaterade därför att förfoganderätten tillhörde företaget om inget annat överenskommits, och behövde därmed tolka parternas avtal.
Då en av punkterna i avtalet enligt rätten inte kunde tolkas på annat sätt än att avtalet avsåg nyttjanderätt uteslöt man att det rörde sig om överlåtelse av förfoganderätt. Domstolen gick därefter vidare för att pröva om det rörde sig om en tidsobegränsad nyttjanderätt. TR fann klausuler som innebar att båda avtalen var tidsbegränsade, vilket hade varit syfteslöst i huvudavtalet om man avsett göra en tidsobegränsad överlåtelse. I så fall hade det räckt att ingå enbart support- och underhållsavtalet på begränsad tid. Staden anförde å sin sida att det hade varit ofördelaktigt för deras del att ingå avtalet på begränsad tid eftersom företaget i så fall hade kunnat höja priset vid varje omförhandling, tills staden återigen hunnit gå igenom den omständliga processen att skaffa ett nytt skräddarsytt program. Sett främst till innehållet i ovan nämnda klausuler valde domstolen ändå att tolka avtalet som tidsbegränsat, och nyttjandet av programmet efter avtalstidens utgång hade därmed varit olovligt. TR lade alltså, i enlighet med principer för avtalstolkning, störst vikt vid avtalets ordalydelse. Staden överklagade TR:s dom i sin helhet, men återkallade sin talan gällande avtalets innehåll. Kvar för Hovrätten (HovR) att avgöra var då vilken ersättning staden skulle betala till företaget.
Hovrätten
Till att börja med prövade domstolen under vilken period nyttjandet av programmet hade skett. Staden hävdade att de slutat använda programmet den 12 januari 2015, vilket fick stöd av vittnesförhör. Hovrätten godtog uppgiften och gick vidare för att pröva om enbart lagringen av programmet hade utgjort intrång i upphovsrätten. Det framgick av vittnesförhör att staden medvetet behållit kopiorna av programmet för det fall att det nya systemet inte skulle fungera tillräckligt bra. Eftersom det tydde på att det varit viktigt för staden att ha kvar programmet såg HovR även den passiva lagringen som ett intrång i företagets upphovsrätt.
För olovligt nyttjande av annans verk ska det utgå skälig ersättning (URL 2 kap. 54 §), kvar var alltså att pröva vad som var skäligt. Företaget yrkade att ersättningen skulle motsvara vad staden hade behövt betala vid en omförhandling, vilket enligt dem hade inneburit att avtalet förlängts för att gälla hela 2015. Domstolen fann det emellertid inte möjligt att utan vidare dra den slutsatsen. Därför bestämde man att ersättning skulle utgå för den period som det olovliga nyttjandet skett, alltså fram till den 28 september 2015. HovR ansåg inte heller att företaget helt på egen hand hade kunnat bestämma priset utan hänsyn till sin avtalspart, trots att staden försatt sig i en dålig sits för förhandling. Därför lät man inte företaget självt bestämma summan. I allmänhet kan skälig ersättning enligt URL bestämmas till nyttjandets marknadsmässiga värde. Eftersom det inte fanns underlag att tillgå i form av tariffer eller dylikt var det upp till domstolen att avgöra vad som var marknadsmässigt korrekt. Sett bland annat till att företaget hade kunnat utnyttja sitt fördelaktiga läge vid en förhandling kom rätten fram till att en skälig ersättning för 2014 skulle överstiga den årliga avgift som staden betalade företaget 2013. Eftersom lagringen under större delen av 2015 däremot varit passiv fann HovR att ersättningen skulle vara betydligt lägre än för 2014.
Företaget överklagade till Högsta domstolen (HD) och yrkade bland annat högre ersättning än den som utdömts. HD meddelade prövningstillstånd gällande huruvida den passiva lagringen varit olovlig, och hur ersättningen skulle bestämmas om den varit det.
Högsta domstolen
För att svara på vilken ersättning som ska utgå börjar HD med att pröva om den passiva lagringen har inneburit ett intrång i företagets upphovsrätt. Domstolen konstaterar inledningsvis att upphovsrätten innebär ensamrätt att använda ett verk, i det här fallet datorprogrammet, för exemplarframställning eller tillgängliggörande för allmänheten. Vissa inskränkningar i den ensamrätten finns dock i lag. Inskränkningar gällande ensamrätten till datorprogram (URL 2 kap. 26 g §) innebär att den som förvärvat nyttjanderätten även har rätt att framställa dels brukskopior, och även säkerhetskopior om det är nödvändigt för den avsedda användningen. Själva inlagringen av ett datorprogram utgör sådan exemplarframställning som är förbjuden för den som inte innehar nyttjanderätt, passiv lagring omfattas däremot inte enligt HD. I förarbetena till lagen har införandet av en skyldighet att förstöra kopior av program när nyttjanderätten upphört diskuterats, men det sågs varken som lämpligt eller nödvändigt av lagstiftaren.
Eftersom den aktuella paragrafen i URL är en del i genomförandet av Europeiska Unionens direktiv om rättsligt skydd för datorprogram, går HD därefter vidare för att pröva om en skyldighet att radera programmen finns enligt EU-rätten. I den svenska språkversionen av direktivet finner domstolen att det föreligger förbud mot återgivning utan rättsinnehavarens tillåtelse. Termen återgivning bedöms här kunna innefatta antingen exemplarframställning eller tillgängliggörande för allmänheten, men ingenting annat. Betydelsen enligt den svenska versionen stämmer enligt HD även överens med den franska och engelska. Inte heller enligt direktivet finner alltså HD att lagring, utan att exemplarframställning sker, utgör ett upphovsrättsligt intrång. Det kan enligt EU-domstolens praxis finnas situationer där en skyldighet att radera kopior efter nyttjandetidens utgång föreligger (UsedSoft-målet). Det ser HD dock inte som relevant eftersom domen inte berör vad som ska hända med bruks- och säkerhetskopior som lagras passivt. Sammantaget finner domstolen att svensk rätt överensstämmer med EU-rätt. Stadens lagring av programmet efter den 12 januari 2015 har alltså inte varit olovlig, och de behöver därför bara ersätta företaget för användningen av programmet fram till dess. HovR:s beslut om vilken ersättning som ska utgå står fast.