Inte återbetalningsskyldig för obehörigt tagen kredit med BankID
Inte återbetalningsskyldig för obehörigt tagen kredit med BankID
En privatperson har, till synes, hos ett kreditbolag ansökt om ett privatlån som har signerats elektroniskt med inloggningskort och BankID. Lånet betalades ut till svarandens bankkonto, men sades upp till betalning då återbetalning uteblev. Då svaranden gjort det sannolikt att någon annan obehörigen nyttjat inloggningskortet och därmed elektroniskt signerat avtalet i svarandens namn, väljer Hovrätten att fastställa Tingsrättens beslut om att återbetalningsskyldighet inte föreligger.
Kreditbolaget anförde som grund för sin talan att då undertecknandet av låneansökan genomfördes med svarandens BankID uppstod avtalsbundenhet oberoende av vem som undertecknat avtalet.
Kreditbolaget anförde vidare att eftersom den svarande inte lyckats göra det antagligt att någon annan undertecknat låneansökan, skulle betalningsskyldighet i första hand grundas på avtal. I andra hand åberopades principen om condictio indebiti, då en missbetalning ägt rum på grund av felaktig tro om betalningsskyldighet. Därför ansåg kreditbolaget att det saknades rättslig grund för utbetalningen. I tredje hand hävdade kreditbolaget obehörig vinst till följd av att det utbetalade kreditbeloppet tillgodogjorts orättmätigt. I fjärde hand åberopades ren förmögenhetsskada, som ett resultat av att den svarande medverkat till att någon obehörigt kunnat ta en kredit i dennes namn. Kreditbolaget hävdade oaktsamhet, grundat på bristande kontroll av inloggningskort och inloggningskod. Detta strider enligt kreditbolaget mot svarandens bankvillkor för inloggningskort, vilket följaktligen orsakat skada för kreditbolaget.
Svaranden gjorde å sin sida gällande att inget låneavtal ingåtts och anförde att förlusten av kortet kom till hans kännedom först när han meddelades om utbetalningen från kreditbolaget. Inloggningskortet förvarades under arbetstid i en plånbok som fanns i omklädningsrummet. Samma dag som svaranden fick vetskap om betalningen, fördes pengarna vidare till ett konto hos en annan bank. Då svaranden fick kännedom om detta, kontaktades kreditbolaget omgående och en polisanmälan om bedrägeri upprättades. Svaranden menade att oaktsamhet inte förelegat då varken kännedom om lånet eller utnyttjande av kreditbelopp förekommit. Svaranden har också försökt spärra inloggningskortet snarast möjligt. Till saken hör också att svaranden i ett tidigare mål berättigats en skadeståndsfordran med anledning av att en person dömts för att obehörigen tagit den aktuella krediten i svarandens namn.
Som första fråga prövar Tingsrätten huruvida avtalsgrundad betalningsskyldighet föreligger. Av Tingsrättens domskäl framgår att huvudregeln är att kontoinnehavare inte ansvarar för fordran som uppstår vid obehörigt utnyttjande av betalningsinstrument. Tingsrätten betonade däremot att det är innehavaren av den elektroniska underskriften som behöver göra detta obehöriga utnyttjande antagligt. Svaranden har genom muntlig och skriftlig bevisning lyckats göra det antagligt, varför ersättningsskyldighet inte anses föreligga på grund av avtal. Principen om condictio indebiti kunde inte tillämpas då ett låneavtal ingåtts. Låneavtalet skapar i sig en rättslig grund för utbetalningen. Inga uppgifter har visat att svaranden haft vetskap om eller tillgodogjort sig kreditbeloppet varför principen om obehörig vinst inte aktualiseras. Vad gäller åberopandet av ren förmögenhetsskada tydliggör Tingsrätten att den oaktsamhet som svaranden får anses ha visat genom att inte skydda inloggningskoden eller hålla uppsikt över inloggningskortet strider mot bankens användarvillkor. Dessa villkor kan däremot endast åberopas mellan bank och kund.
Mot bakgrund av ovan ogillades käromålet av Tingsrätten.
På samma grunder som Tingsrätten fastställde Hovrätten att utbetalningen inte varit en misstagsbetalning, då rättslig grund (avtal) funnits mellan bank och lånetecknare. Inte heller condictio indebeti kunde aktualiseras.
Vad gäller obehörig vinst betonade Hovrätten att svaranden, i egenskap av kärande genom en Tingsrättsdom fått en skadeståndsfordran. Detta med anledning av att en person dömts för penningtvättbrott genom att olovligen tagit detta lån i kärandens namn. Kreditbolaget anförde att denna skadeståndsfordran gynnat svaranden ekonomiskt, vilket svaranden bemött med att lånesumman inte kommit honom tillhanda. Kreditbolaget har inte lyckats påvisa obehörig vinst.
Slutligen förtydligade Hovrätten varför skadeståndsskyldighet på grund av ren förmögenhetsskada inte uppkommit. Hovrätten hänvisar då till den praxis som förtydligar när ersättning för ren förmögenhetsskada kan utgå. Den typsituation som skulle kunna ha relevans för målet i fråga är ifall ett handlande varit kvalificerat otillbörligt (jfr NJA 2005 s. 608). Svaranden anses inte ha handlat kvalificerat otillbörligt på ett sådant sätt att ersättning för ren förmögenhetsskada kan utgå.
Mot bakgrund av detta fastställde Hovrätten Tingsrättens dom.