Ändringar för förbättrad gränsöverskridande tillgång till radio- och tv-program
Ändringar för förbättrad gränsöverskridande tillgång till radio- och tv-program
Ändringar för förbättrad gränsöverskridande tillgång till radio- och tv-program
Riksdagen har infört nya bestämmelser i upphovsrättslagen (URL) och medlingslagen (MedL) gällande sändning samt licensering av radio- och tv-program. Lagändringarna har genomförts för att implementera Europaparlamentets och rådets direktiv 2019/789 (direktivet), vars syfte är att förbättra den gränsöverskridande tillgången till radio- och tv-program inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Gällande vilka lagändringar som gjorts har det inledningsvis införts en ny ursprungslandsprincip, vilken är tänkt att göra det lättare för radio- och tv-företag att införskaffa de rättigheter som krävs för att genomföra en sändning. Vidare har bestämmelsen om avtalslicens för vidaresändningar i URL omformulerats. Den nya formuleringen ska förtydliga att vidaresändningar omfattas av bestämmelsen i princip oavsett vilken slags teknik de genomförs med. Det har även införts en utvidgad möjlighet för marknadens parter att få en medlare utsedd till avtalsförhandlingar rörande vidaresändning av radio- och tv-program. Slutligen har en helt ny bestämmelse rörande så kallad direktinjicering införts i URL. Regeringens lagförslag som föranledde ändringarna möttes av huvudsakligen positiv kritik från remissinstanserna.
Kort om upphovsrätten
Upphovsrätten är den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina verk. Varje skapande verksamhet som uppnår en viss grad av originalitet omfattas av upphovsrätten och gällande de lagändringar som nyligen gjorts är främst radio- och tv-program av relevans. I Sverige regleras upphovsrätten framför allt i URL. Enligt URL äger den som skapat ett verk de ekonomiska och ideella rättigheterna till det verket. De ekonomiska rättigheterna innebär en ensamrätt att dels framställa exemplar av verket och dels att göra det tillgängligt för allmänheten. Bara den som har upphovsmannens samtycke får använda ett verk på ett sätt som inkräktar på de ekonomiska rättigheterna. De ideella rättigheterna innebär dels en rätt för upphovsmannen att anges när dennes verk tillgängliggörs för allmänheten och dels en rätt att sätta sig emot viss ändring och användning av verket. Ett verk kan ha flera upphovsmän och upphovsrätten kan, bland annat genom avtal, överlåtas till nya rättsinnehavare. Samtycke för användning som inkräktar på en rättsinnehavares ekonomiska rättigheter kan antingen inhämtas direkt från innehavaren eller grundas på bestämmelserna om licens i URL. Om samtycket grundas på licens träffas avtal med en förvaltningsorganisation istället för rättsinnehavare.
En ny ursprungslandsprincip har införts
För att ett radio- eller tv-företag ska få sända en ett upphovsrättsligt skyddat verk måste företaget först inhämta upphovsrättshavarens samtycke. Att inhämta sådant samtycke kallas för att ”klarera en rättighet”. Den allmänna principen inom upphovsrätten är att rättigheter ska klareras i det land där den upphovsrättsligt relevanta åtgärden sker. Tidigare har den upphovsrättsligt relevanta åtgärden för sändning av radio- och tv-program ansetts ske i varje land där sändningen görs. Rättigheterna har därmed behövt klareras i varje land där programmet sänds, vilket har inneburit ett omständligt och tidskrävande system för radio- och tv-företag. I direktivet stadgas istället att den upphovsrättsligt relevanta åtgärden för radio- och tv-program sker i det land där radio- eller tv-företaget som sänder programmet har sin huvudsakliga etablering. Framöver kommer företag därmed endast behöva klarera rättigheter i det landet vilket borde leda till att fler program erbjuds över gränserna inom EES. Den nya ursprungslandsprincipen finns numera även införd i URL. Faktorer som enligt direktivet kan iakttas för att avgöra var den huvudsakliga etableringen finns är bland annat platsen för företagets huvudkontor, ledning och administration. Det säte som företaget har registrerat ska alltså inte nödvändigtvis vara att se som det faktiska sätet.
Den nya principen ska tillämpas på radioprogram och vissa tv-program tillgängliga i vad som i direktivet omnämns som ”anknutna onlinetjänster”. Enligt lagförslaget ska begreppet tolkas som att det syftar till internettjänster som företag tillhandahåller eller kontrollerar och ansvarar för. De tv-program som omfattas är nyhets- och aktualitetsprogram samt egna produktioner, dock inte idrottsevenemang. Vad som avses med nyheter definieras inte helt klart i direktivet. I lagförslaget anför regeringen, baserat på EU-domstolens tolkning av begreppet i liknande sammanhang, att det bör röra sig om händelser som är av informationsintresse för allmänheten då de rapporteras. Exempel från förslaget på aktualitetsprogram som inte ska ses som rena nyhetsprogram är bland annat debattprogram. Till exempel underhållningsprogram som tar upp händelser av informationsintresse för allmänheten ska inte betraktas som nyhets- och aktualitetsprogram enligt regeringen. Egna produktioner är enligt direktivet program som är producerade och finansierade av ett företag. Finansieringskravet ska anses uppfyllt även om finansieringen kommer från offentliga medel, i Sverige omfattas alltså även public service-företagens produktioner. Huruvida även utvecklingen av programinnehållet, alltså till exempel programidén, ska ha skett med företagets resurser framgår inte av direktivet. Regeringen anför därför i förslaget att det blir en fråga för rättstillämpningen att avgöra.
Enligt direktivet ska den nya ursprungslandsprincipen inte påverka avtalsfriheten för rättsinnehavare samt radio- och tv-företag. Det har alltså inte uppstått någon skyldighet för företag att erbjuda material i olika länder även om syftet med ändringarna är att förenkla den gränsöverskridande tillgången till program. Även ersättning till rättsinnehavare regleras i direktivet. Enligt regeringens tolkning av direktivet ska ersättningen vara skälig och stå i rimlig proportion till det ekonomiska värdet av radio- eller tv-företagets användning av materialet. Exempel som ges i direktivet på faktorer som kan påverka ersättningen är hur länge programmen är tillgängliga online, vilka språkversioner som finns och hur stor publiken är.
Klarering av rättigheter för vidaresändning
Vidaresändning innebär att verk och andra skyddade prestationer som ingår i en primär radio- eller tv-utsändning sänds vidare, samtidigt och oförändrat, till en ny publik. Till skillnad från en ursprunglig utsändning som genomförs av ett radio- eller tv-företag görs en vidaresändning generellt av en kabel-tv-operatör. I en svensk kontext kan det till exempel vara SVT som gör den ursprungliga utsändningen medan ComHem genomför en vidaresändning. De flesta formerna av vidaresändning omfattas av direktivet. Vidaresändning som sker över internet omfattas emellertid endast om den sker i en ”kontrollerad miljö”, eller på ett sätt som avtalats om mellan rättsinnehavare och vidaresändare. Med ”kontrollerad miljö” avses att skydd mot obehörig användning säkerställs. Sådant skydd kan garanteras genom att innehåll överförs via förvaltade nät, såsom till exempel kabelnätverk eller slutna ip-baserade nätverk där innehållet är krypterat.
Förut angavs i URL att vidaresändning fick ske trådlöst eller genom kabel. Med kabel avsågs varje form av fysisk ledare, vilket i princip är detsamma som de ”förvaltade nät” som omfattas av direktivet. I praktiken var innebörden av bestämmelsen i URL alltså densamma som i direktivet. Enligt regeringens bedömning gav emellertid formuleringen i URL intrycket av den syftade på andra slags sändningar än direktivet. Formuleringen ”trådlöst eller genom kabel” har därför tagits bort från URL trots att ändringen inte innebär någon ändring av bestämmelsen i sak. När det gäller den ursprungliga utsändningen skulle den enligt den tidigare avtalslicensbestämmelsen i URL ske trådlöst. Någon sådan begränsning finns emellertid inte i direktivet, varför även kravet på en trådlös ursprunglig utsändning har tagits bort från den svenska bestämmelsen.
Många olika kategorier av upphovsmän kan inneha rättigheter i utsändningar. Det kan bland annat röra sig om radio- och tv-företag, producenter, skådespelare och fotografer. Precis som att rättigheterna för att genomföra en ursprunglig sändning måste klareras gäller detsamma för vidaresändningar. Då det kan vara svårt att komma i kontakt med samtliga upphovsmän stadgas i direktivet att rättsinnehavare ska företrädas av kollektiva förvaltningsorganisationer som operatörer kan vända sig till. Operatören kan då sluta licensavtal med föreningen för att få genomföra vidaresändningen. Det är möjligt även för innehavare som inte är knutna till en förvaltningsorganisation, så kallade utanförstående rättsinnehavare, att tillhandahålla verk till operatörer. Reglerna i direktivet innebär kortfattat den organisation som förvaltar rättigheter inom en viss kategori och inom ett visst land tillhandahåller rättigheter även för de utanförstående innehavarna. När fler än en organisation förvaltar rättigheter inom samma kategori är det upp till medlemsstaten att besluta vilken eller vilka av organisationerna som får utöva den rätten.
Systemet med förvaltningsorganisationer finns i URL sedan tidigare. Enligt den svenska modellen kan emellertid fler än en organisation per område träffa licensavtal och svenska staten har inte fattat beslut om vilka organisationer som ska ha avtalsbehörighet. Detta har kritiserats av flera remissinstanser som menar att konkurrensproblem eventuellt kan uppstå. Regeringens bedömning är dock att det på de flesta områden är klart vilka organisationer som är behöriga och att det därmed sällan borde uppstå problem, därför har inga ändringar gjorts i bestämmelsen om licens för vidaresändning i URL. När det gäller vidaresändningar över internet som inte omfattas av direktivet är det upp till marknadens parter att bestämma huruvida de vill använda sig av systemet med förvaltningsorganisationer eller inte.
Skyldighet att förhandla i enlighet med god affärssed och rätt till medling
I URL stadgas sedan innan genomförandet av direktivet att den som vill göra en vidaresändning genom kabel har en rätt till förhandling med innehavare till materialet. Direktivet innehåller ingen motsvarande rätt till förhandling men stadgar att förhandlingar som har inletts ska genomföras i god tro, eller ”good faith” i den engelska språkversionen. Enligt regeringens tolkning borde bestämmelsen innebära att parterna i största möjliga mån ska medverka till att en överenskommelse nås vid förhandling; en bestämmelse om att förhandlingar ska genomföras i enlighet med ”god affärssed” har därför införts i URL. Kravet på att inleda förhandlingar kvarstår men gäller endast för den typen av vidaresändningar som omfattas av direktivet, i andra fall är det upp till parterna att bestämma huruvida de vill förhandla. Även då parterna väljer att förhandla trots att inget krav föreligger ska kravet på god affärssed gälla. Enligt direktivet ska medlemsstaterna även säkerställa att parterna har rätt att begära hjälp från medlare om de inte lyckas komma till en överenskommelse vid förhandlingarna. Möjligheten att begära stöd från medlare regleras i MedL i svensk rätt. Lagen omfattade dock tidigare endast tvister gällande vidaresändning genom kabel och har därför uppdaterats för att gälla alla typer av vidaresändningar.
Utsändning av radio och tv vid direktinjicering
Direktinjicering är en specifik typ av teknisk process som används för att förmedla radio- eller tv-sändningar. Istället för att sända ett program direkt till allmänheten tillhandahåller företaget signalen till en operatör som sänder det till allmänheten. Om det sker utan att företaget samtidigt verkställer en utsändning direkt till allmänheten ska det enligt direktivet anses ske en enda överföring. Både radio- eller tv-företaget och operatören ska anses delta i den överföringen och måste därmed även klarera rättigheterna för den. Att bestämmelsen endast omfattar situationer då företaget inte samtidigt sänder samma innehåll till allmänheten beror på att det i så fall istället rör sig om en vidaresändning. Samtliga rättigheter som skyddas av unionsrätten ska omfattas av regelverket om direktinjiceringar. Bestämmelsens syfte är att säkerställa att rättsinnehavarna får skälig ersättning för sina verk och prestationer.
Då situationen inte tidigare har reglerats i svensk rätt har en helt ny bestämmelse om direktinjicering införts i URL. Trots att båda operatörerna behöver klarera rättigheter har det emellertid inte införts någon ny bestämmelse som reglerar själva klareringen i URL. Eftersom direktinjicering inte förekommer på den svenska marknaden anför regeringen i lagförslaget att bristen på reglering inte borde leda till problem. Det finns dock en generell bestämmelse om avtalslicens i URL som regeringen anser ska kunna appliceras om direktinjicering börjar förekomma. Detta har mötts av kritik från fler remissinstanser som gjort gällande att den svenska marknaden befinner sig i en mycket föränderlig fas och att en ordning för rättighetsklarering därför borde införas i förebyggande syfte. Regeringens svar på kritiken i lagrådsremissen är att det inte ska finnas några hinder mot att använda den generella licensbestämmelsen.
Förväntade konsekvenser och kritik
Regeringen gör bedömningen att ändringarna borde leda till minskade transaktionskostnader för rättighetsklarering bland radio- och tv-företag och vissa operatörer. Man tror även att de nya bestämmelserna kommer innebära ökade valmöjligheter för konsumenter. Förändringarna förväntas även leda till nya licensmöjligheter och därmed ökade intäkter för rättighetshavare. Eftersom det ska införas möjlighet att få medlare utsedd för vidaresändning med annan teknik än kabel kan handläggningskostnaderna för Patent- och marknadsdomstolen, som tar emot ansökningar om medling, förväntas bli något högre. I övrigt gör regeringen bedömningen att de nya bestämmelserna inte borde leda till ökade kostnader för vare sig staten eller privata aktörer. Mottagandet bland remissinstanserna gällande lagändringarna har varit övervägande positivt. Den kritik som framförts har varit måttlig och främst bottnat i en tanke om att vissa regler kan göras tydligare. Efter att ha mottagit kritiken gör regeringen dock fortfarande bedömningen att de nya bestämmelserna är tillräckligt tydliga.